Skansenifiering av Europa

 

index rzeki sanoku smakow zagroda

Jag har vuxit upp på Skansen. Ja, alltså inte bokstavligt, men jag har varit där ganska mycket. Jag har varit där på skolutflykter, med familjen, på studiebesök i biologi (jag gjorde mitt specialarbete i tredje ring med att studera vildsvinsinhägnaden). Jag har dessutom jobbat extra på Skansens restauranger under några somrar. Det är kanske denna frekventa besökstakt som ligger till grund för mitt intresse för Skansens historia. Skansens östra ingång, Hazeliusporten är döpt efter Skansens grundare Artur Hazelius, som fick idén redan på 1880-talet, efter att ha sett Bygdøy i Christiania (nutidens Oslo). Visionen om ett utomhusmuseum och en etnografisk park samklingade med tidens vurm för bevarandet av folkkultur och tradition. Hazelius ordnade fllytt av huskonstruktioner från hela Sverige för att samla på höjden vid Djurgården. Att parken sedan fick namnet Skansen var just att den tidigare använts som en en militär förskansning. Hazelius idé fick fäste ute i Europa och på många håll började det etableras liknande parker där den nya stadsbefolkningen kunde se den gamla folkkulturen samlad. Utanför Helsingfors grundades friluftsmuséet Fölisön 1909. Men det land som i särklass tog till sig denna idé mest var Polen. Där behöll man även namnet Skansen för att beskriva den här sortens utomhusmuseum. Idag fick det varianter av “Skansen” på ställen med så exotiska namn som Sanok, Smakow, Zagroda wsi Pszcynsk, Rzeki Pilicy och Chorzowie. Även i Georgien etablerade ivriga etnologer under ledning av Giorgi Chitaia det etnografiska friluftsmuséet i Vake – som jag för övrigt hade möjlighet att besöka i somras.

Det intressanta med dessa parker, ur historiesynpunkt är att de försöker samla och visa det förflutna för en nutida publik. I länder som har en annan historia än t.ex. Sverige och Polen uppkommer en annan sorts parker. Mitt andra hemland USA har tre parker som utmärker sig, varav bara en är rent historisk. 1927 påbörjades restaureringen av utomhusparken Colonial Williamsburg, som är tänkt att återskapa känslan av kolonialtiden då britterna köpslog med den infödda befolkningen. Ungefär samtidigt fick industrimagnaten (och tillika rasisten) Henry Ford idén att grunda fantasiparken Greenfield Village – en park som dels var tänkt att visa hur amerikaner hade levt sedan landets grundande och på samma gång visa teknikens framsteg. I USA finns också Walt Disneys hallucinatoriska projekt Disneyland (samt dess yngre kusin Disneyworld) – med sin helt egna uppsättning agendor och målsättningar.

För mer läsning om detta fascinerande ämne, konsultera Sten Rentzhogs (bitvis repetitiva) volym “Friluftsmuseerna: en skandinavisk idé erövrar världen” (2007).

Komiker och deras liv som TV-serie

crashing

Banan är utstakad för amerikanska komiker. Man skapar en genomarbetad sjuminuters-rutin, arbetar fram ett buzz. När man nått en viss kritisk punkt, blir man erbjuden en “special”, alltså en filmad ståuppshow på en timme. Senare kanske man får möjlighet att utveckla ett sketchprogram eller en sitcom. Sitcomen om komikerns liv började med den i Sverige rätt okända It’s Garry Shandling’s Show (1986-1989) som var en banbrytande meta-sitcom om Shandling som ståuppkomiker. Den efterföljdes av den avsevärt mer kända Seinfeld – vars idé började som ett engångsprogram med sketcher om hur idéer till ståuppskämt tillkommer varvat med de färdiga skämten i ståuppform (det är därför de första säsongerna av Seinfeld innehåller scener från ståuppscenen under förtexterna). Seinfeld dominerade marknaden under hela 90-talet men på 00-talet uppkom nya iterationer av ståuppkomikerns biografiska sitcom. Louis CKs serie Louie genererade mycket uppmärksamhet, så även Marc Marons Maron. Även i Sverige utvecklades varianter på detta, med kultklassikern Herngren och Ulveson (senare återskapad av Billie Crystal) och i viss mån även SVT-satsningen Allt faller för några år sedan.
Nu kommer en ny generation av komikercentrerade sitcoms, med Pete Holmes självbiografiska Crashing. Den bygger på hans tidigare liv, då han skilde sig från sin fru och tvingades att sova över (“crash”) på olika komikerkollegors soffor. Titel anspelar också på en dubbelhet i ordet crashing som också är komikerslang för att ha gjort en dålig show – vilket man får se flera exempel på under seriens gång. En annan komikerrelaterad sitcom under utveckling är Jim Carrey-producerade I’m Dying Up Here om 70-talets standup-scen i Los Angeles (baserad på William Knoedelseders bok med samma namn) som kommer ut i höst.

Företagsnamn som imiterar myndigheter

blatteformedlingengrafit

Har du hört talas om Barnrättsbyrån? Barnrättskommittén? Rättviseförmedlingen? Rättviselistan? Vilka av dessa namn är privata initiativ och vilka är det inte?

En trend bland opinionsbildare är att starta organisationer med namn som låter förvillande likt officiella myndigheter. Barnrättsbyrån är en “fristående barnrättsorganisation” grundad av Elin Wernquist 2011. Rättviseförmedlingen är en ideel förening grundad 2010 som tillhandahåller namn på människor utifrån kön och etnicitet. Andra namn skapade utifrån Arbetsförmedlingen är Grafittiförmedlingen (en konstföretag som tillhandahåller grafittikonst grundat 2014) och Blatteförmedlingen. Blatteförmedlingen är den första av dessa idéer, som grundades av Ivan Daza 2006. Initiativet gick dock i konkurs 2014.

Dystopiska världsmetropoler

Dystopiska framtidsvisioner av städer har fascinerat mig sedan jag var liten. Ett tidigt exempel är filmen Flykten från New York från 1980, men det är tydligt att filmen är inspelad i en studio. De senaste åren har det dock kommit ganska trovärdigt gjorda föreställda framtider i olika världsstäder, där man ser kända byggnader och landmärken och hur de skulle tänkas se ut och påverkas av förfallet. Här är ett par exempel på sådana filmen som kittlar fantasin:

rio2096 worldwarzdistrict9 renaissance 

Paris – Renaissance 2054 (2006)
Jerusalem – World War Z (2013)
Atlanta – Walking Dead: Undead Atlanta (2010-)
London – 28 dagar senare (2002)
Rio de Janeiro – Brasilianska animerade filmen Rio 2096 (2013)
Stockholm – Metropia (2010), samt Andrée Wallins kortfilm State Zero (2015) – komplett med ett igenvuxet Gamla stan och slottet
Johannesburg  – District 9 (2009)

På bloggen DesignCrowd har man samlat ihop fler bilder på fantiserade apokalypser i världsmetropoler som Paris, London, New York, Sydney och Taj Mahal

Årtalsbiografier

artal

1900-talet:

Forandring fryder: en bog om år 1900 (Bjørn Bredal, 1999)
1913: Der Sommer des Jahrhunderts (Florian Illies, 2012)
Constellations of Genius – 1922: Modernism and All That Jazz (Kevin Jackson, 2013)
1922: Literature, Culture, Politics (Jean-Michel Rabaté (red.) 2015)
Year Zero: A History of 1945 (Ian Buruma, 2013)
1947 (Elisabet Åsbrink, 2016)
1966: The Year the Decade Exploded (Jon Savage, 2015)
1968: The Year that Rocked the World (Mark Kurlansky, 2004)

pre-1900:

A Year in the Life of William Shakespeare: 1599 (James Shapiro, 2006)
1606: William Shakespeare and the Year of Lear (James Shapiro, 2015)
Biography of a Year: 1776 (David McCullough, 2006)
Music in 1853: The Biography of a Year (Hugh Macdonald, 2012)

Flaggornas makt

worthdyingfor
Jag har alltid varit intresserad av flaggor – dels för designaspekten, men också för symbolvärdet hos flaggor. Vad betyder det att ha en flagga, vilka sluter upp bakom vilka flaggor, och varför? Flaggor är ju oundvikligen sammankopplade med strid, erövring och kolonisering – vilket också är mycket tydligt i de nationsflaggor som idag finns för varje erkänt land. Det finns både trender och historisk bakgrund till vilka symboler man valt att representera sitt land. Den danska reklambyrån Ferdio har gjort en interaktiv sammanställning av världens flaggor, utifrån designelement. För oss flaggfans är det rolig bläddring. Bland annat kan vi läsa att den vanligaste designen är tredelade horisontella fält och att färgkombinationen röd, blå och vit är den mest typiska. Den äldsta nationsflaggan är tydligen Danmark, som stammar från 1300-talet.
Flagger

Jag gjorde själv en liten färganalys av flaggor för ett par år sedan, dår jag bl.a. satte ihop några flaggor med rött, gult och grönt – som är absolut vanligast i afrikanska länder. Undantaget är länder som Litauen och Bolivia. Dessa färgtrender har givetvis historiska orsaker. Om flaggornas historia handlar Tim Marshalls nya bok Worth Dying for: the Power and Politics of Flags (Elliot and Thompson Books, 2016). Marshall förklarar det skandinaviska korset, arabländernas röd-grön-vit-svarta färger, varför Indiens flagga egentligen innehåller en spinnrock och varför Mexikos örn sitter på en kaktus och äter en orm. Det är ganska curio-betonat, men texten berör ändå större politiska frågor också. OS-flaggan, FNs flagga, Gay Pride-flaggan, Jolly Roger och Quechua-flaggan behandlas och deras respektive historier avhandlas. Ett avsnitt spekulerar också i varför flaggor berör oss så mycket – varför de för så många av oss är “worth dying for“. Marshall gör en parallell med sportvärlden – och ser flaggor som en stark symbol för identitet. Precis som fotbollsfans vrålar för just sitt lags färger, menar han, kommer vi inte komma från att folk även i framtiden kommer vråla för just sina nationsflaggor.

worldflag
Ett genomsnitt av världens flaggor för att representera världen, enligt reklambyrån Ferdios sammanställning Flagstories.co