Strindbergbiografier

solnedgang-by-august-strindberg_15715307

Martin Lamm – August Strindberg (1942)
Sven Stolpe – August Strindberg och hans hustru (1944)
Gunnar Brandell – Strindberg, ett författarliv (4 band, 1983-89), även På Strindbergs vägar genom Frankrike (1949)
Olof Lagercrantz – August Strindberg (1979)  också Eftertankar om Strindberg (1980)
Jan Myrdal – Johan August Strindberg (2000), även Strindberg och Balzac (1981)
P.O. Enquist – Stringberg: Ett liv (1984)
Michael Meyer – Strindberg: A Biography (1985)
Stefan Wildhe En skandalskrivare i nattrock och kalsonger (2006)
Sue Prideaux – Strindberg: A Life (2012)
Göran Hägg – Sanningen är alltid oförskämd: En biografi över August Strindberg (ges ut postumt oktober 2016)

Gunnar Ollén – Strindberg i TV: föreställningar i svensk och utländsk television (1971)
Kerstin Dahlbäck – Ändå tycks allt vara osagt: August Strindberg som brevskrivare (1994)
Alice Rasmussen – Det går en oro genom själen. Strindbergs hem och vistelseorter i Norden (1997)
Ulf Olsson – Jag blir galen. Strindberg, vansinnet och vetenskapen (2002)
Stefan Bohman – Vänner och fiender: människor runt Strindberg (2016)

Ytterligare material
Otto Heller – A Study in Eccentricity (1918)
Annette Kullenberg – Murveln: en bok om journalisten August Strindberg (1997)
Lena Einhorn (red.) – Om Strindberg (2010)
Björn Meidal – Strindbergs världar (fotobiografi, 2012)
Göran Greider – Strindbergs lilla katekes för underklassen mm. (2012)
Ulf Peter Hallberg – Strindbergs skugga i Nordens Paris (roman, 2012)
Elena Balzamo – ‘Je suis un vrai diable!’ Dix essais sur Strindberg (2015)

Per Demervall – Röda rummet (seriealbum, 1986-88)
Anneli Furmark – August och jag (seriealbum, 2009)
Fabian Göranson – Inferno (seriealbum, 2010)
Henrik Lange & Katarina Lange – Strindberg för dig som har bråttom (seriealbum, 2012)

Sedan 2012 finns även August Strindberg Repertory Theatre på Gene Frankel Theatre i New York

Graviditetsromaner

larsroberg-skissavettfoster1700tal
En artikel hos Los Angeles Review of Books för ett par veckor sedan handlar om ett uppsving inom den amerikanska litteraturen i böcker på temat graviditet de senaste åren. Artikelförfattaren Lily Gurton-Wachter nämner böcker som After Birth (Elisa Albert, 2015), Little Labors (Rivka Galchen, 2016), Ongoingness: The End of a Diary (Sarah Manguso, 2015), och The Argonauts  av Maggie Nelson från 2015. Man tar även upp en okänd diktare som skrivit en dikt till sitt barn med den anmärkningsvärda titeln To a Little Invisible Being Who Is Expected Soon to Become Visible. Gurton-Wachter menar att ämnen som graviditet varit otillåtna inom litteraturen genom hela historien, men att de nu till slut börjar komma fram. Även i Sverige har detta tema tagits upp som ämne för en nyligen utgiven bok. Jonna Bornemark och Nicholas Smith på Södertörns högskola har satt ihop en bok med artiklar om “graviditetens fenomenologi”, alltså en mer filosofisk ingång till den barnafödande processen. Boken, som kort och gott heter Phenomenology of Pregnancy, kom ut tidigare i våras som del av Hans Ruin och Marcia Sá Cavalcantes bokserie Södertörn Philosophical Studies. Den finns att ladda ner här (hittills 679 nedladdningar).

Åtta unga afrikanska författare

africos

En ny vecka av dagliga inlägg är kommen – idag och nästa veckas vardagar kommer att se ett nytt inlägg varje dag. Temat denna gång: böcker. Idag börjar vi med några tips om afrikanska författare under 40! (med en som är något över 40)

Binyavanga Wainaina (Kenya, född 1971)
Teju Cole (Nigeria & USA, född 1975)
Chimamanda Ngozi Adichie (Nigeria, född 1977)
Dinaw Mengestu (Etiopien & USA, född 1978)
Tayie Selasi (USA, Ghana & Nigeria, född 1979)
Noviolet Bulawayo (Zimbabwe, född 1981)
Helen Oyeyemi (Storbritannien & Nigeria, född 1984)
Chigozie Obioma (Nigeria, född 1986)

Sommarpratet och dess alternativ

2002sommar
Den numera traditionella gruppbilden tycks ha tagits första gången 2002.

I sommar fyllde den svenska radioinstitutionen Sommar i P1 57 år. Det som började som en idé från Tage Danielsson om att fylla ut det tomma sommartablån med lite snack, växte snart till något större. Det hela började ganska anspråklöst (tänk causerier och spratt) för att med tiden öka i prestige till att idag vara “det närmaste man i Sverige kan komma till att bli adlad”, som Jan Guillou beskrev det när han fick sommarprata första gången. Junidagen då årets sommarpratare annonseras ses numera som en högtidsdag av många. Nu är det bara tre dagar kvar på årets uppställning, och jag har hittills lyssnat på endast fyra av årets sommarprat (Malmqvist, Madon, Renck, Bard). Det är ungefär vad det brukar bli under en sommar nu för tiden, men mitt intresse för fenomenet finns kvar.

Sommarpratet är numera så institutionaliserat i den svenska medieekologin att mindre aktörer och  amatörer de senaste åren lanserat nya program genom att kalla dem “alternativa sommarprat”. Bland annat gjordes det av libsmedjan Timbro 2009 under namnet “Prataren” (med bl.a. ett program där Håkan Tribelle beskriver olika telefonsamtal). Douglas Roos tidning Nyheter24 hade “Sommarsnack” 2010 och Perfect Day Media ordnade förra sommaren “Sommartankar”, som bland annat innehöll ett finstämt bidrag från allkonstnären Viggo Cavling. Även humoristerna bakom det före detta kontroversiella programmet “AMK morgon” har under juni-augusti haft en serie med sommarprogram, med bl.a. evighetsbarnet Simon Gärdenfors. Men den i särklass bästa alternativa sommarpratet kom redan för 10 år sedan då skriftställaren David Djuphammar (alias Donnie Doughnut) släppte en hjärtvärmande mp3 där han berättade om deltagandet i ett långdistanslopp. När kommer det läggas upp på soundcloud?

 

 

Filosofer som skulpturer

I Georgien finns det skulpturer av filosofer. Här är några av dem:
John_Petritsi
från vänster:
Ilia Chavchavadze (1837-1907)
Solomon Dodashvili (1805-1836)
Ioane Petritsi (1100-talet)
Merab Mamardashvili (1930-1990)

En nu levande georgisk filosof är Giwi Margwelaschwili (född 1927), men han bor i Tyskland sedan många år.

I Sverige har vi inte haft många filosofer, och ännu mindre har vi haft skulpturer av filosofer. I Arboga står sedan 2005 en staty med namnet “Den lyckliga Arbogafilosofen”, av skulptören Richard Brixel.

15 jazzmusikerporträtt

jazzkvint

De senaste två månaderna har jag haft ett passivt mål att se några dokumentärer om jazzmusiker. Dessa är dem jag såg – varje film ackompanjeras med några ord om mitt intryck av personen filmen handlade om.

Eric Dolphy: Last Date (1991) – Dolphy verkade lugn och genuin. Intervjuavsnitten med hans fd fru var sorgliga.

Mingus: Charlie Mingus 1968 (1968) – Mingus var en riktig karaktär, intressant personlighet. Inkorporerade mycket politiska åsikter och kommentarer om de svartas kamp i USA.

Let’s Get Lost (1988) – Om Chet Baker. Baker verkar ha varit en jävligt jobbig person – fick mig att bli helt otaggad på hans musik.

The World According to John Coltrane (1990) – Coltrane studerade andra kulturers musik, och verkar ha varit väldigt ärlig och äkta med sitt musicerande.

Notes from a Jazz Survivor (1982) – Om Art Pepper. Killen var en riktig drogfiend, och framstår i filmen som ganska trasig, om än kompetent i sitt spelande.

Dexter Gordon: More than You Know (1996) – Gordon känns lite präktig, men duktig.

The Universal Mind of Bill Evans (1966) – Man får ingen riktig bild av Evans utifrån detta tv-program från -66.

Brother Yusef (2005) – Wow…vilken “far out” person Yusef Lateef var. Ögonöppnande. Förändrade min syn på honom.

Catching a Snake (1985) – Om Wynton Marsalis. Han framstår som ungefär den person jag trodde att han var. Ambitiös, godmodig.

Keith Jarrett: The Art of Improvisation (2005) – Den mest intressanta av dessa femton dokumentärer. Visar på musicerandets mystik och geniala musikers förhållande till sin egen talang. Jarrett verkar vara ödmjuk inför sin förmåga.

Celebrating Bird: The Triumph of Charlie Parker (1989) – Cbarlie “Bird” Parker fick sitt smeknamn efter att ha ätit upp en fågel som han körde på under en tidig turné.

Thelonious Monk: Straight, No Chaser (1988) –  Jag fick inget förtroende för denna musiker. Han kändes manierad och fånig. Jag resonerade inte alls med hans musik.

Oscar Peterson: Music in the Key of Oscar Peterson (1995) – Begåvad, vänlig och samtidigt hårdför. Goda åsikter. Skiljer sig från de andra med sin kanadensiska bakgrund.

Masters of American Music: Count Basie Swingin’ the Blues (1992) – Basie var en nyckelfigur inom jazzhistorien. Titelobservation: Greve Basie, Hertig Ellington, Pappa Hines, President Young, Fågel Parker.

On the Road with Duke Ellington (1967) – Jag fick intrycket att han arbetade hårt.

Alla filmer har hittats och setts på Youtube. Du kan se dem där också.

Erinringskulturen

mementopark-budapest
Oönskade monument hopsamlade i Szoborpark Múzeum, Budapest.

En ny bok av David Rieff om “historical memory” får mig att vilja doppa tårna i ett kärt ämne: minneskulturen. Minneskulturen är bara ett namn av många besläktade begrepp inom detta lösa forskningsområde, och trängs med andra begrepp som “kulturellt minne”, “memorialisering”, “offentlig historia”. Det som började med arbeten av franska historiker som Bergson och Halbwachs, gick via engelskspråkiga sociologer och antropologer till att behandlas av forskare inom medievetenskap. Per Snickars lägger fram en grov indelning i tre vågor av “memory studies”:

I) Bergson, Halbwachs, Ricoeur, Nora, le Goff [ca 1890-1980]
II) Lowenthal, Connerton, Huyssen, Hirsch [ca 1980-2000]
III) Landsbergs “prosthetic memory”, Andrew Hoskins “new memory”, José van Dijck “mediated memory”, John Sutton “connectionist memory”, Christian Pentzold “global memory” [ca 2000-]

Problemet med denna uppdelning är att den negligerar den tyskspråkiga forskningen på samma tema. Där talas det mycket om erinnerungskultur, erinringskultur, men det begreppet verkar inte ha penetrerat resten av världen (en snabb sökning på begreppet på svenska hittar bara två träffar, en krönika i tidskriften “nutida musik” och en litteraturvetenskaplig avhandling). Forskningen utgår ofta från Tysklands roll i andra världskriget och har behandlats av bl.a. socialpsykologen Harald Welzer och power- tillika egyptolog-paret Jan och Aleida Assmann. David Rieff framlägger i sin bok något så ovanligt som ett försvarstal för glömmandet, och menar att det ideliga kommemorerandet blivit överdrivet och förlegat.

Hans argument samklingar med de som förs fram i Erika Doss bok Memorial Mania, som också menade att högtidlighållandet utvecklats till en mani. Även i Frankrike har samma tankegångar vädrats, där en uppmärksammad krönika av Jean-Marc Parisis i Le Figaro menade att Frankrike lider av “commémorationnite”, alltså en åkomma likt bronkit eller meningit, fast denna gång “kommemorationit”. Det kanske mest spännande förslaget är Harald Welzer och Dana Gieseckes förslag om det “människomöjliga”, i en bok med samma titel. Det titel syftar på är en förnyelse av den tyska erinringskulturen så att den orienteras kring människan och dess möjligheter. Boken kom 2013, vad som blev av idén är ännu oklart. Welzer har för tillfället valt att rikta sin uppmärksamhet mot forskning om klimatdebatten och medborgarrättigheter istället.

Bibliografi:
Pierre Nora – Lieux de mémoire (tre volymer, 1984-1992)
Paul Ricoeur – La mémoire, l’histoire, l’oubli (2000)
David Lowenthal – The Past is a Foreign Country (1985)
Paul Connerton – How Society Remembers (1989) & How Modernity Forgets (2009)
Harald Welzer & Dana Giesecke – Das Menschenmögliche: Zur Renovierung der deutschen Erinnerungskultur (2013)
Aleida Assmann – Das neue Unbehagen an der Erinnerungskultur (2013)
Erika Doss – Memorial Mania (2010)
David Rieff – In Praise of Forgetting: Historical Memory and Its Ironies (2016)