Moguler, managers och melodymakers

donwas
Vi inleder septembers temavecka (tema: musik!) med ett inlägg om hur ett tecken i tiden verkar vara att uppmärksamma de personer i popvärlden som står utanför rampljuset.
På bilden: Producenten Don Was i Soundbreaking

* * *

Det verkar vara tid för popvärldens dolda talanger att få sin stund i rampljuset, av en rad nya TV-program att döma. Tidigare i våras sände BBC tre entimmesavsnitt under titeln Music Moguls: Masters of Pop, som ägnade sig åt pophistoriens stora managers, producenter och PR-makare. Amerikanska BET hade för en dryg månad sedan säsongsfinal för en liknande serie (fast givetvis med ett uppfriskande annorlunda tilltal) med samma namn. Music Mogul$ handlar om några av hiphopvärldens stora aktörer; medverkar gör Jermaine Dupri, Snoop Dogg, Birdman och nykomlingen Dame Dash. Även på drama-sidan ser vi spår av denna trend: tidigare i år kom Scorsese-producerade tv-serien Vinyl om en skivbolagsdirektör som försöker få sitt bolag att gå runt i 70-talets New York. Samma story, fast i nutida hiphop-miljö, återfinns i Lee Daniels TV-serie Empire, som i dagarna hade premiär för sin tredje säsong.

På hemmaplan i SVT har vi också nyligen fått se flera program med ett “bakom kulisserna”-perspektiv på musikskapandet. I dokumentärserien Soundbreaking (som premiärsänds i PBS först i november) fick vi följa en pophistoria som betonade studions och producentens roll, och pratade om nischämnen som musikvideons, trummaskinens och basgångens historia. Seriens svenska titel var t.o.m. Musikbranschens verkliga stjärnor. Den finns fortfarande att se på SVT Play, och är väl värd sin tid, om man är någorlunda intresserad av popens historia. Ett annat program som gick på SVT i somras var Hitlåtens historia, som går bakåt i tiden och spårar en hitlåts historia och tillblivelse genom att intervjua bl.a. låtskrivare och producenter. Visserligen visade man repriser ur programseriens sex säsonger, men det faller klart in i temat att belysa de dolda aktörerna bakom popmaskineriet.

Terrorism och forskningen därom

world_trade_center_memorial

Den gångna veckan passerade 15-årsdagen för händelserna vid World Trace Center-tornen i New York. Det var inget som kommenterades i några stora drag i världsmedia, med undantag kanske för en artikel i the Atlantic om hur lite vår bild av terrorism har förändrats sedan den ödesdigra tisdagen för 15 år sedan. Artikeln, författad av tre tongivande terrorismexperter, och är del av the Atlantics temanummer som ställer sig frågan om USA är mer tryggt nu när man sedan 2001 sammanlagt spenderat motsvarande åtta biljoner (80^12) kronor på säkerhetsåtgärder. Svaret man kommer fram till är, som så ofta, “både ja och nej”.

Kanske har det största som hänt sedan WTC-attacken att göra med hur vi uppfattar begreppet terrorism. Händelserna blev en förevändning för USA att implementera nya flygsäkerhetsföreskrifter, övervakningsprogram och nya direktiv i sin utrikespolitik. Dåvarande presidenten G.W. Bush beskrev attentatsmännen som representanter för “ondskan” och förklarade ett “krig mot terror”. Själva ordet terrorist blev en moralisk stämpel istället för ett ord som betecknade någon som utfört politiskt våld. Om detta skriver Lisa Stampnitzky i sin bok Disciplining Terror: How Experts Invented “Terrorism” (Cambridge University Press, 2013), där hon spårar begreppet terrorism och hur fältet “terrorismforskning” (med sina många gånger självutnämnda terrorexperter) vuxit fram med högst politiska motiv. Stampnitzky ser i sin forskning en betydelseglidning alltsedan dåden vid OS i München 1972 från det tidigare vanligare begreppet “political violence” till det numera dominerande “terrorism”. Stampnitzky ser även hur ett begrepp som “insurgent” (upprorsmakare) blir utbytt mot “terrorist” i allt större grad. Hon beskriver också 90-talets diskussioner om s.k. “new terrorism” som vidgade begreppet till amerikansk “right-wing terrorism”, politisk islam och WMD, massförstörelsevapen.

Under STS-konferensen i Uppsala för ett antal år sedan, råkade jag i samspråk med KTH-forskaren Mats Fridlund, vars forskningsområde är just terrorism – men han angrep frågan ur ett materialhistoriskt perspektiv. Fridlunds tes var att undersöka om terrorism helt enkelt bara var en effekt av teknisk innovation: ju fler handeldvapen, desto fler dödsskjutningar och ju lättare det är få tag på material till en bomb desto fler sprängdåd. Det visar sig att Fridlund sedan dess blivit professor i Helsingfors, men hans forskningsprojekt Terrorns spridning: Teknik och materialitet i terrorismens transnationella tillblivelse, 1866-1898 är fortfarande i gång.

En annan fråga som dyker upp i diskussioner om terrorism är huruvida den är effektiv eller inte. Gör dåden att dådmakarna når sin önskade effekt? Om detta har irlandsfödde statsvetaren Richard English skrivit boken Does Terrorism Work? A History (OUP, 2016). Han spårar i historien dåd utförda av fyra större grupperingar: al-Qaida, IRA, Hamas och den baskiska separatistgruppen ETA, men även mindre grupper som Tupamaros, Baader-Meinhof-gruppen, Perus “Lysande stigen” och the Weathermen i USA. English har studerat ämnet i över 30 år och kan kunnigt leda läsaren genom terrordådens planering och efterverkningar. Huruvida han besvarar frågan i bokens titel förefaller dock vara en bedömningsfråga. Min upplevelse är att frågan lämnas öppen, medan Thomas Nagel i LRB menar att svaret är svagt nekande.

Longform podcast 4 år

podcast_cover_art_1400_x_1400

I augusti 2012 kom det första avsnittet av the Longform Podcast. Det är en intervjuserie med timmeslånga intervjuer med olika journalister och redaktörer inom amerikansk press, både från dagspress och magasinhållet. Intervjuerna ger ofta fascinerande inblickar i professionella journalisters vardagsarbete och sätter på ett kul sätt dem som oftast själva är de som ställer frågorna på andra änden av samtalet. Longform-gänget har gjort oväntade och roliga intervjuer med flera stora namn, bl.a. Susan Orlean, Malcolm Gladwell, Renata Adler och Gay Talese, men även många med yngre förmågor som ger nya infallsvinklar på gamla frågor. Bland de mest intressanta avsnitten hör dem som är med frilansande krigskorrespondenter, för deras historier är alltid spännande. Jag rekommenderar intervjuerna med Ta-Nehisi Coates, Wesley Yang och Elizabeth Wurzel. Nyligen kunde gänget bakom Longform fira fyra års idogt arbete, vilket känns som en fullgod anledning att rekommendera denna utmärkta intervjuserie här.

 

Kontrafaktisk historia

rombus kvadrat kvartet kvartis

Efter att ha sett Fredrik Lindströms Klintberg-producerade edutainment-serie “Tänk om?” på SVT tidigare i somras började jag tänka på detta med kontrafaktisk historia. Det måste ju finnas andra som spekulerat på liknande sätt om andra länder och deras historia. Mycket riktigt fann jag rikligt med exempel på detta, vilket är tydligt i bibliografin nedan. Lindströms fyra frågor var 1) Hur skulle Sverige ha sett ut om Skåne tillhört Danmark? 2) Om Finland varit svenskt? 3) Om du-reformen aldrig hade ägt rum? och 4) Om adeln aldrig bildats?
I böckerna nedan finns hundratals kognitiva utflykter i den historiska fantasin, från såväl våra nordiska grannländer som europeiska vänner som Italien, Frankrike, Spanien och Tyskland.

Lars M. Andersson & Ulf Zander – Tänk om… Nio kontrafaktiska essäer (1999)
Nigel Townson (red.) – Historia virtual de España (1870-2004): ¿Qué hubiera pasado si…? (2004)
Philip Tetlock, Richard Ned Lebow & Geoffrey Parker (red.) – Unmaking the West:”What-If?” Scenarios That Rewrite World History (2006)
Rasmus Dahlberg (red.) – En anden historie (2001)

Kristian Gerner – Vad hade hänt om … Åtta kontrafaktiska historier (2015)
Mari K. Niemi & Ville Pernaa (red.) – Entäs jos…: vaihtoehtoinen Suomen historia (2005)
Pasquale Chessa (red.) – Se Garibaldi avesse perso. Storia controfattuale dell’Unità d’Italia (2011)
Robert Cowley (ed.) – What If?: The World’s Foremost Military Historians Imagine What Might Have Been (1999)

Geoffrey Hawthorn – Plausible Worlds: Possibility and Understanding in History and the Social Sciences (1991)
Øystein Sørensen – Historien om det som ikke skjedde: Kontrafaktisk historie (2004)
Pierre Singaravélou & Quentin Deluermoz – Pour une histoire des possibles. Analyses contrefactuelles et futurs non advenus du passé (2016)
Fabrice d’Almeida & Anthony Rowley – Et si on refaisait l’histoire (2009)

Alexander Demandt – Es hätte auch anders kommen können: Wendepunkte deutscher Geschichte (2010)
Alexander Demandt – Ungeschehene Geschichte, Ein Traktat über die Frage: Was wäre geschehen, wenn …? (1984)
Richard J. Evans – Altered Pasts: Counterfactuals in History (2013)
Ferguson, Niall (ed.) – Virtual History: Alternatives and Counterfactuals (1997)

Fredrik & Henrik Lindström – [kommande bok] (2017)
Arnold J. Toynbee – “If Alexander the Great had Lived On” i Some Problems in Greek History (1969)

 

Trygga lilla Sverige

tryggallilla

Trygga lilla Sverige (Steve Nyberg, 2016)

Galago gav nyligen ut ett seriekompendium av pamfletter och häften som distribueras i en ask med namnet “Trygga lilla Sverige”. Temat är våldsbrott och hemskheter som begåtts i Sverige under första halvan av 1900-talet. Vi får följa historierna om Änglamakerskan, Sabbatssabotören, Salaligan, världens första brevbombare (från Töreboda!) och ytterligare två historier av sekelskiftes-true crime. Serietecknaren Steve Nyberg har gjort ett gediget arbete med efterforskningar och tidstypiska illustrationer och även inkluderat faksimil av tidningsurklipp och handskrivna brev för att öka känslan av tidsresa. Allt som allt, en imponerande debut, och särskilt roligt är det att se ett Chris Ware-inspirerat anslag applicerat på hemmaplan.

Sex sorters tänkare

6types

The Philosopher: A History in Six Types (Justin E. H. Smith, 2016)

Filosofiprofessorn Justin E. H. Smith har skrivit en kort filosofihistoria inte utifrån kronologi, utan utifrån olika sorters filosofer. Tänk idéhistorien som en rad rollbeskrivningar, en typologi, utifrån vilka positioner filosofen kunde ta på olika platser genom historien. Smith har valt ut sex typer: naturfilosofen, den vise mannen, opportunisten, asketen, mandarinen och hovmannen. Genom att beskriva dessa typer och diskutera deras respektive roller visar Smith hur filosofi är en samtidigt både enklare och svårare aktivitet än vad vi idag tänker oss.

Strindbergbiografier

solnedgang-by-august-strindberg_15715307

Martin Lamm – August Strindberg (1942)
Sven Stolpe – August Strindberg och hans hustru (1944)
Gunnar Brandell – Strindberg, ett författarliv (4 band, 1983-89), även På Strindbergs vägar genom Frankrike (1949)
Olof Lagercrantz – August Strindberg (1979)  också Eftertankar om Strindberg (1980)
Jan Myrdal – Johan August Strindberg (2000), även Strindberg och Balzac (1981)
P.O. Enquist – Stringberg: Ett liv (1984)
Michael Meyer – Strindberg: A Biography (1985)
Stefan Wildhe En skandalskrivare i nattrock och kalsonger (2006)
Sue Prideaux – Strindberg: A Life (2012)
Göran Hägg – Sanningen är alltid oförskämd: En biografi över August Strindberg (ges ut postumt oktober 2016)

Gunnar Ollén – Strindberg i TV: föreställningar i svensk och utländsk television (1971)
Kerstin Dahlbäck – Ändå tycks allt vara osagt: August Strindberg som brevskrivare (1994)
Alice Rasmussen – Det går en oro genom själen. Strindbergs hem och vistelseorter i Norden (1997)
Ulf Olsson – Jag blir galen. Strindberg, vansinnet och vetenskapen (2002)
Stefan Bohman – Vänner och fiender: människor runt Strindberg (2016)

Ytterligare material
Otto Heller – A Study in Eccentricity (1918)
Annette Kullenberg – Murveln: en bok om journalisten August Strindberg (1997)
Lena Einhorn (red.) – Om Strindberg (2010)
Björn Meidal – Strindbergs världar (fotobiografi, 2012)
Göran Greider – Strindbergs lilla katekes för underklassen mm. (2012)
Ulf Peter Hallberg – Strindbergs skugga i Nordens Paris (roman, 2012)
Elena Balzamo – ‘Je suis un vrai diable!’ Dix essais sur Strindberg (2015)

Per Demervall – Röda rummet (seriealbum, 1986-88)
Anneli Furmark – August och jag (seriealbum, 2009)
Fabian Göranson – Inferno (seriealbum, 2010)
Henrik Lange & Katarina Lange – Strindberg för dig som har bråttom (seriealbum, 2012)

Sedan 2012 finns även August Strindberg Repertory Theatre på Gene Frankel Theatre i New York