Att inte ha en smartphone

smarthpone
Några som inte har en smartphone, och uttalat sig om det
:

Zadie Smith: “No, I don’t have a smartphone. I have a flip phone[…] We lived our whole lives without this thing for so long. It’s not even interesting. It’s just what it is. I still have a laptop, it’s not like I’m a nun, I just don’t check my email every moment of the day in my pocket. That’s it. It’s not a big deal.

Ingvar Storm: “det bekommer mig inte” [att ha en mobiltelefon]

Werner Herzog: “I don’t carry a smartphone, for cultural reasons”

Fran Lebowitz: “I don’t have a computer or an [iPhone]

Fyra nya publikationer om det digitala tillståndet

 webpublalt 

1) Real Life Magazine
Ett webmagasin tillägnat temat “living with technology”. Uppdateras fem gånger i veckan, och finansieras otippat nog av appföretaget Snapchat. De rekryterade Rob Horning (tidigare på New Inquiry) och Nathan Juergensen (Cyborgology) att vara redaktörer, och än så länge gör de ett fint jobb.

2) Leon Wieseltier & Laurene Jobs obetitlade projekt
Ännu ett otippat initativ av det här slaget är samarbetet mellan kulturskribenten Leon Wieseltier (tidigare på New Republic och the Atlantic) och Steve Jobs änka Laurene Powell Jobs. Idén är en nytt magasin som ska ha som tema att “utforska vad teknologin har för effekter på människors liv”.

3) Sociala monster SVT
SVT-programmet Sociala monster tuffar på i bästa Jens von Reis/Mediabruket-stil med snuttifierande reportage om olika memes för att sedan klippa till en psykologiforskare som säger självklara grejer som om de vore banbrytande. SVT har väl inte utrymme att göra ett sådant här program på något annat sätt, men man kunde ändå önska lite mer fördjupning emellanåt.

4) Lo and Behold, Reveries of the Connected World (Werner Herzog, 2016)
Werner Herzogs senaste dokumentärfilm handlar om “den sammankopplade världen”. Medverkar gör Lawrence Krauss, Elon Musk, Kevin Mitnick och en kvinnlig rockstjärnefysiker vid namn Lucianne Walkowicz.

Svenska mediepoddar: en kronologi

medius

på Sveriges radio:

Medierna P1 – 2007-. 524 program hittills. SR:s Medierna startade som en ersättning för det tidigare mediebevakande programmet Vår grundade mening. Medierna kan väl egentligen inte kallas en podcast, eftersom det är ett tablåradioprogram, men den finns tillgänglig som podd.

På nätet i P1 – 2009-2010. 14 program om nätet ur olika vinklar, bl.a. integritet, shopping, döden, dejting, pensionärer och porr. Med namnkunniga gäster som Freddy Wass, Sofia Mirjamsdotter, Joachim Jardenberger.

Medieormen – Sveriges radios medieprojekt, 2010-?. Sporadisk utgivning, 172 program hittills. Projektet lanserades för att kunna diskutera mediefrågor med ett mer initierat tilltal än det som annars är standard i Sveriges radio.


Självständiga initiativ:

Maktministeriet – 53 avsnitt, 2011-14. Indie-initiativ från journalisterna Fredrik Wass, Josefin Hådell och Julia Skott. Varvade ofta “mjuka” frågor med lagstiftningsdiskussioner, med ämnen som kroppspanik, Almedalen, sexism i spelvärlden och SOPA/PIPA.

Mediespanarna – 2011-. medieforskarna Erik Lindenius och Jesper Enbom, verksamma vid Umeå universitet talar lättsamt och lättillgängligt om mediehändelser. Oftast med gäster. 255 avsnitt hittills.

Mattsson Helin –  147 avsnitt, 2013-2016. De två största konkurrerande kvällstidningarna fick den otippade idén att göra en podcast tillsammans där de två chefredaktörerna veckoligen diskuterade mediehändelser. Programmen gick ofta över två timmar och bara de mest inbitna kan ha varit intresserade av att lyssna på nogsamt. Projektet avslutades i vintras när det blev klart att Helin skulle lämna Aftonbladet för att bli programchef på SVT.

Atladottir & Bjurwald (aka “ABPodd”) – 2014-?. 53 avsnitt så här långt. Satsning från Aftonbladets Politism, för att gå emot två-gubbar-snackar-om-media-formeln…En reaktion på Mattsson & Helin, som inte sällan tar upp intressanta och oväntade vinklingar på aktuella mediehändelser.

Den finlandssvenska mediepodden – 2015-?. 40 avsnitt hittills. Alex Fager från Svenska Yle och Micaela Röman diskuterar det fennoskandiska medielandskapet. Inte svensk, men väl svenskspråkig…

Mediepodden – 17 avsnitt (i skrivande stund), 2016-?. Experiment av medieanalytikerna Olle Lidbom och Emanuel Karlsten. Ofta insiktsfulla diskussioner om diverse mediefenomen.

Bloggens död

gawker-blogs-dead

I slutet av augusti lade den amerikanska mediebloggen Gawker ner sin verksamhet. En dyr rättsprocess gällande publiceringen av privata bilder på en wrestlingstjärna blev dödsstöten för medienoden efter nära 14 års aktivitet. Detta ledde flera mediekommentatorer att proklamera att vi nu nått den finala slutpunkten för det som en gång kallades “bloggar”.

När jag gick i gymnasiet i mitten av 00-talet, skulle vi i svenskan i andra ring hålla ett tio minuters föredrag. Jag valde ämnet bloggar, som då ännu var ganska okänt. Jag minns att jag ställde frågan ut i klassen, “vet ni vad en blogg är?” och bara en person i salen räckte upp handen. Det var tolv år sedan. Under dessa tolv år har bloggen som form blivit känd, florerat, mättats och börjat tyna bort. Bloggens död har proklamerats många gånger förr, och varje gång har man på vissa sätt haft rätt, och på andra fel.

Under en period i slutet av 00-talet hade alla hemsidor sina egna bloggar: varje dagstidning hade specifika ämnesbloggar, och hela bloggportaler med kändisbloggar florerade. Några år senare, i takt med en ökning i Facebook och Twitter-användande ansågs det förlegat och många bloggar avvecklades. Modellen för bloggen var ointressant för att algoritmerna hade börjat räkna innehåll utifrån delbarhet, popularitet och interaktivitet snarare än den äldre modellen där kronologi även var del i formeln. Det har föreslagits att 2013 var året då det kronologiska flödet helt försvann till förmån för viralitetsflödet.

Men de personliga bloggarna då? De har ju alltid funnits. Bloggande går bakåt till internets barnår på 90-talet. Jag minns hur jag surfade in på pionjären Justin Halls hemsida för många år sedan. En stalwart från bloggandets tidiga år som fortfarande håller på är britten Diamond Geezer. Han gör varje år en sammanställning om bloggen som kommunikationsform. Hans analys är att bloggande försvunnit eftersom det nu rådande paradigmet är att alla ska vara “self-broadcasting” hela tiden, och då är innehållet som sprids hellre roliga bilder eller 140 tecken. Under 00-talets bloggperiod var self-broadcasting ett nischfenomen, ett gäng skribenter som läste varandra och kommenterade varandras texter, med en viss gemenskapskänsla. Geezer noterar att de senaste blogplatformarna inte ens längre har länklistor till andra bloggar (den s.k. “blogrollen”), eftersom det yttersta vägledande idealet numera är att sälja sig själv, inte att föra fram andra eller dela med sig.

Denna trend kunde skönjas redan för fem år sen, då vissa medietyckare började prata om “post-blog blogs“, vilket var en indikation på att bloggar redan hade förändrats. Två år senare kom ett uppmärksammat dödförklarande av bloggen från Nieman Journalism Lab, med svar här och här. Och nu, med Gawkers avvecklande, kom ännu en dödsruna för bloggenthe Atlantic.

Vad säger jag om allt detta, som ju ändå trots allt driver en blogg? Jag tror att diskussionen om publikationsmodeller och informationsarkitektur kommer att fortsätta länge än, och om inget oförutsett händer, kommer jag fortsätta att skriva här så länge.

Urval av höstens nätkultur-böcker

techtechtech
Ett urval av de böcker om nätkulturen som kommit under hösten.

Monica Horten – The Closing of the Net (2016)
Roberto Simanowski – Data Love: The Seduction and Betrayal of Digital Technologies (2016 (original på tyska 2015))
Kenneth Goldsmith – Wasting Time on the Internet (2016)
Tim Wu – The Attention Merchants: The Epic Scramble to Get Inside our Heads (2016)
Cathy O’Neil – Weapons of Math Destruction: How Big Data Increases Inequality and Threatens Democracy (2016)
Per Grankvist – I en värld av filterbubblor (essä, 2016)

Monica Hortens nya bok The Closing of the Net handlar om lagstiftningen kring nätet och integritetsfrågor om personliga rättigheter för dess användare. Tesen är att världens regeringar samarbetar med mer och mer med storföretagen för att göra om internet till en stor handels- och övervakningssplats, vilket leder till ett slutgiltigt “stängande av nätet”. Tyska Roberto Simanowskis nya bok Data Love tar en annan hållning. Hans tes är att “datans kalla krig” inte utkämpas mellan medborgare och regeringar, utan inom varje individ. Det är en filosofisk essäbok som menar att dataiseringen av vår värld, både den personliga och den offentliga, kan härledas till upplysningens ideal om vetenskap och framstegstänkande.

Konstkuratorn och poeten Kenneth Goldsmith (känd från bl.a. Ubuweb) har skrivit en bok med ett helt annat tilltal än de två ovanstående. Goldsmiths bok, med en laddande katt på omslaget, heter Wasting Time on the Internet, och är en uppmaning till läsarna att anta ett nytt perspektiv på idén om slösurfande på nätet. Goldsmith menar att den tid vi slösar på “meningslösa aktiviteter” på nätet i själva verket är en kreativ handling som ger upphov till nya slumpmässiga möten och tankar – något som Goldsmith i egenskap av neo-dadaist givetvis uppskattar. Boken kan ses som en kommentar på och en förlängning av Goldsmiths tidigare verk med internet-koppling, som Uncreative Writing: Managing Language in the Digital Age (2011).

Tim Wu, tidigare känd för sin uppmärksammade bok The Master Switch (2010), har nu kommit med boken The Attention Merchants, en bok om hur nätföretagen lockar till sig användarnas uppmärksamhet (eller “eyeballs” som det hette på 90-talet). Boken gör en mediehistorisk genomgång av metoder hos företag att påverka sina kunder, från försäljningen av mirakelkurer på bymarknader på 1800-talet via femtiotalets Madison Men till dagens situation på nätet. Längs med vägen hinner Wu behandla ämnen som branding, personliga varumärken, kändisskap och riktade reklamrutor på Facebook. Jacob Weisberg gav boken en positiv recension i oktobernurmet av NYRB.

Slutligen har vi Cathy O’Neils Weapons of Math Destruction, om hur den så oerhört omtalade dataexplosionen påverkar samhället och i förlängningen demokratin. O’Neils bakgrund som dataanalytiker i finansvärlden ger henne en mindre vanlig och därför mer intressant ingång i ämnet. Boken talar om hur algoritmerna som sorterar människor utifrån kreditvärdighet, skolbetyg, recensioner på nätet (sidor som ratemydoctor.com och liknande) har för stor makt och bör tänkas om för att inte öka ojämlikheten i våra samhällen.

Även i Sverige har det skrivits på temat – bl.a. av samtidsanalytikern Per Grankvist, som skrivit långessän I en värld av filterbubblor, som reflekterar över framtiden där fler och fler personer fastnar i informationsbubblor utan att konfronteras med motsägande åsikter.

Temavecka: Media

media
Dags för ny temavecka – denna gång med det lösa temat media. Media är ett rätt diffust ord, som kan syfta på många olika saker. Därför får vi denna vecka läsa om nya böcker inom “tech”, om mediepodcasts och en liten utläggning om bloggens död. Innan veckan är slut berör vi också smartphones och nya publikationer om nätkulturen. Mycket nöje!

Det mörka tänkandets återkomst

half-empty-glass

Motreaktionerna mot det så omhuldade “positiva tänkandet” har tagit en ny vändning. Nu är det inte bara skepsis mot positivt tänkande som gäller; det nya är istället att man aktivt ska ägna sig åt negativt tänkande. Just nu går  en krogshow med namnet Den lyckliga pessimisten framförd av ståuppkomikerna Jan Bylund och Mattias Lundberg (som även gjorts till julkalender och bok). Mycket väsen gjordes även av den folkuniversitets-kurs som i “negativt tänkande” som tidigare i höstas startade på ABF i Göteborg. Även i samhällsfilosofin teoretisieras det kring vår tids “överflöd av positivitet”. Den tysk-koreanska filosofen Byung-Chul Han förklarar i sin bok Trötthetssamhället att samtidens utbrändhetsepidemier beror att vår kultur vridits åt att i alla lägen bara välja “positivitet” och samtidigt undertrycka alla andra känslor.

För 5-6 år sedan började de första reaktionera mot “positiv psykologi” med den vitt omskrivna boken Smile or Die av Barbara Ehrenreich. Även franske essäisten Pascal Bruckner fångade upp detta i sin Perpetual Euphoria: On the Duty to be Happy. En mer konstruktiv vinkling på samma idé var vetenskapsjournalisten Oliver Burkemans The Andidote: Happiness for People who can’t stand Positive Thinking. Men faktum är att det bedrivits forskning om pessimism och positivitet  på psykologinstitutioner i årtionden. Föregångaren inom detta fält heter Julie Norem, som forskat om det hon kallar “defensive positivism” och skrivit böcker som The Positive Power of Negative Thinking (2001). Andra forskare i fältet är EC Chang vid UMich och Roy Baumeister vid FSU. Även i mediasvängen har utstuderad negativism funnit en publik, med twitterkontot @Nein. som skriver aforistiska kvickheter med en omisskänligt negativ och lakonisk synvinkel (på twitter @NeinQuarterly). Jag skrev faktiskt en text om detta för ett par år sedan, och det är intressant att gå tillbaka till den för att jämföra med hur det ser ut idag. Andra inlägg som tangerat detta område är denna om Kafka, Walser och Celan, Depressionsmemoarer samt musikinlägget Pessimism a-go-go. Mina bloggförebilder har också skrivit på ämnet, Rasmus Fleischer ganska analytiskt om optimism och pessimism, och hur han anser att det är en falsk motsatsställning, och Andreas Creutz med personliga recensioner och betraktelser kring hur det kan vara att ha en dystymisk disposition.