Nollfriktion i popmusiken

Den här våren har sett flera artiklar om att hur popmusiken som vi en gång kände den är borta. Andres Lokko liknade dagens popstjärnor med proffsidrottare och toppmäklare vilket inte passar med hans bild av popartisten som revanscherande utböling. Aftonbladets Martin Aagård skrev en krönika med titeln “Popmusiken är död” när låtskrivaren Max Martin tilldelades Polarpriset. Även historikern Rasmus Fleischer skrev en serie inlägg om olika förklaringar till varför popmusiken stagnerat. Det är självklart att musiken ändras, men det är inte bara på grund av teknologin och nya betalningsmodeller. Det är också något i hur inställningen till musik förändrats sedan ungefär mitten på 00-talet. Några utdrag ur nämnda artiklar:

Martin Aagård – Popmusiken är död (Aftonbladet, 16/2)

Popmusiken som vi kände den är på många sätt död. Men när nu historien om den ska skrivas är det medelklassen som ingenting begripit som tar sig rätten att göra det. Den har uppenbarligen litet intresse för vilka ljud som varit avgörande för att ta popen framåt. Då skulle den knappast hylla Max Martins krispiga shuffletrudelutter. Popen föddes på dansgolv i samhällets marginaler och har oftast utvecklats genom desperata försök att använda begränsade tekniska resurser till en musikalisk fördel.

Andres Lokko – Musikåret 2015: Vi behöver mer friktion i musikmyset (Svenska Dagbladet, 2/1)

Den nya sortens artister, som befolkar topplistorna… Artistnamnen må bytas ut lite land för land. Men alla är lika duktiga, bäst i klassen. De går på gym. Alla har jättefina och kritvita tänder. De är mobbarna från högstadiet, inte de mobbade. Och de smälter in i alla sammanhang, artiga och väluppfostrade som de är. Jag undrar ofta varför de inte blev mäklare istället? Lika hemma och lika självklara i valfritt matlagningsprogram och live på morgon-tv i ottan som i en Lindex-reklam. Våra hyllade popstjärnor har gått på artistskolor, mamma eller pappa har något slags managerroll och närde en gång i tiden egna artistdrömmar. Skillnaden mellan idrottsföräldrar som drillar barnen från fyra års ålder för att bli världsbäst på tennis eller popstjärneri har suddats ut. Musiken är en idrottsprestation samt, givetvis, en karriär. Det handlar om kondition, uthållighet och klädbyten. Om skickliga danssteg, en miljon streams, bäst klädd på Elle- eller Café-galor och ”de nominerade i kategorin Årets Tänder är…”. Man är dessutom en särdeles skicklig entreprenör. […] Jag litar liksom inte på popmusik med för fina tänder. Någonting är skevt med dess prioriteringar.

Andres Lokko – Popvärlden har blivit som Toppmäklarna (SvD, 29/4)

Popmusik är för freaks. Av freaks. Knasbollar, Prince, de som inte passar in någon annanstans. Popmusik är de ensammas och de mobbades halmstrå. Att den just nu i stället beter sig som ett evighetsavsnitt av “Toppmäklarna” med en mur av pr-agenter mellan oss och artisten, som dansar jätteduktigt långt långt där borta på scenen, är blott en flyktig fas.

Advertisements

2 thoughts on “Nollfriktion i popmusiken

  1. Ja, det verkar klart att den här nya Idol- och talangjaktspopkulturen flyttat spelplanen bort från det typiska popbandet eller rocklegenden – från Beatles till Alice Cooper till Eggstone – som skrev sin egen musik och mer eller mindre skapade sina egna regler (i samspel med en motspänstig samtid), flyttat den tillbaka till en 40-/50-talsmodell där sångaren eller bandet i grunden är en klädhängare för låtskrivarna, numera även producenter, remixare och stylister. Vad vore t ex Rihanna eller Zara Larsson utan sin armada av remixare, producenter, låtsmeder och mer eller mindre följsamma, smickrande journalister? Och idag är dessutom omsättningen på dessa artister ännu högre än i Frank Sinatras ungdom.

    Det finns många aspekter på det här; dels har popmusiken blivit gisslan hos sin egen marknadsföring som ofta rullar på enligt ett trögt och stadigt formulär och styr artisternas karriärer – vilket band skulle idag kunna göra fem studioalbum på tre år, där varje album innebär en tydlig musikalisk förändring, som Beatles 1963-65, Bowie 1972-75 eller Simple Minds 1979-81? – dels kan artisterna förmodligen betydligt mindre om att lira riktigt bra själva och att skriva låtar än många popband kunde på 70-80-talen; därmed blir de marionetter under proffsen som har sitt sound. Sedan har det väl med den stagnerande sociala rörligheten i samhället och bristen på ingångsjobb att göra. På 70-talet kunde Ulf Lundell tillbringa flera år med att skriva låtar och skriva en roman utan att känna sig piskad att jobba sig in i en lönsam karriär – “Äh, klipp dig och skaffa dig ett jobb, Uffe” – han bodde i små sportstugor och andrahandslägenheter och som musiker hade han nästan noll scenerfarenhet när han debuterade, men det var inga omöjliga ekvationer enligt den tidens regler. Idag är chanserna för en arbetar- eller lägre medelklassgrabb som Lundell att “driva runt” på låg budget och in och ut ur olika ströjobb medan han planerar sin attack mot Parnassen, tv och folkparkerna, och sedan skriva en roman och dussintals med bra poplåtar, närmast lika med noll. Dagens tjugoåringar ställs helt enkelt inte inför den typen av öppna landskap i livet, och startsträckan för att komma in och göra karriär har blivit mycket längre och mer komplicerad.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s