Musik efter Förintelsen

 

Theodor Adorno sa i ett ofta citerat uttalande att det inte går att skriva poesi efter Förintelsen. Två år senare hyllade han Schoenbergs komposition “En överlevande från Warszawa”. Det har skrivits många sånger och musikstycken om Förintelsen sedan dess. Här är några av dem:

Det klassiska idiomet
Arnold Schoenberg – A Survivor from Warsaw (1947)
Dmitrij Shostakovitj – Symfoni nr. 13, “Babi Yar” (1962)
Günther Kochan – Die Asche von Birkenau (1965)
Paul Dessau, Hans Werner Henze, Rudolf Wagner-Régeny m.fl. – Jüdische Chronik (1966)
Krzysztof Penderecki – Dies Irae (1967)
Grigory S. Fried – Dnevnik Annï Frank (1968)

Det elektroniska idiomet
Luigi Nono – Il Canto Sospeso (1956)
Steve Reich – Different Trains (1988)
Towering Inferno – Kaddish (1995)

Popidiomet
Francesco Guccini – Auschwitz (1967)
Jean-Jacques Goldman – Comme toi (1982)
Louis Chedid – Anne, ma soeur Anne (1985)
Ofra Haza – Trains of No Return (1992)
Mylène Farmer – Rêver & Souviens-toi du jour (1996 & 1999)

Folkidiomet
Woody Guthrie – Ilse Koch (1948)
Mikis Theodorakis – Mauthausen Cantata (1966)
The Life and Death Orchestra – Love in a Cold World (2000)
Clare Burson – Grey Sands (2010)

Rockidiomet
Captain Beefheart – Dachau Blues (1969)
Rush – Red Sector A (1984)
Slayer – Angel of Death (1986)
Disturbed – Never Again (2010)

Rapidiomet
Remedy – Never Again (2001)
Francky Perez – N’oublie jamais (2013)
Little Dicky – Jewish Flow (2015)

Nota bene: Detta handlar om sånger som skrivits efter Förintelsen. Det finns också en del dokumentation om sånger i lägren, partisanenlied, gettomusik, samt sånger komponerade under krigets gång som alltså inte inkluderas här. Den som är intresserad däri kan leta vidare i 24 CD-boxen “Musica Concentrationaria: KZ Musik” sammanställd av Francesco Lotoro. Hela projektet är lite hårresande, läs mer i en artikel hos Tablet magazine.