Tysk-israeliska relationer

Förra året firades 50 år av diplomatiska kopplingar mellan Israel och Tyskland, bl.a. på Goetheinstitutet i Tel Aviv. Dock förblir relationen till Tyskland för många israeler ganska spänd, och det är väl inte så konstigt. Claude Lanzmanns dokumentärfilm Pourquoi Israël (1973) innehåller en illustrativ sekvens från ett borgmästarmöte med ett starkt motstånd till vänortsskapandet mellan en tysk och en israelisk ort. Anledningen: man vill inte ha med Tyskland att göra. Det är intressant att se hur den här relationen skildras i israelisk film. Tyskland är en symboltyngd plats för många israeler, och filmvetaren Ido Ramati har beskrivit det som att Tyskland bland israeler ses som en “space of redemption”, en försoningsplats. Jag har sett tre dokumentärfilmer som berör de delikata banden mellan Tyskland och Israel:

The Flat (Arnon Goldfinger, 2011) handlar om den livslånga vänskapen mellan ett tysk-judiskt gift par och ett par tyskar aktiva i naziströrelsen. Vänskapen fortsätter även efter Förintelsen då de överlevande flyttar till Israel. Kontakten, som anses tabu, hålls alltså hemlig i alla år och kommer fram först när deras barnbarn filmskaparen städar ur mormoderns lägenhet i samband med hennes död. Filmen berättar om uppystandet av detta enigma. Filmen fick det israeliska nationella filmpriset för bästa dokumentär och har beskrivits som en av de bästa israeliska dokumentärerna någonsin.

I Shot my Love (Tomer Heymann, 2009) handlar om en israelisk homosexuell man som blir ihop med en ung tysk man och handlar om deras förhållande, som i slutändan inte håller, på grund av de för stora olikheterna dem emellan.

Farewell, herr Schwarz (Yael Reveuny, 2015) visades på filmfestival på Zita förra våren, och gjorde starkt intryck på mig. Den tar avstamp i historien om ett tysk-judiskt syskonpar som överlever Förintelsen men som i sluttampen tappar bort varandra. Systern flyttar till Israel i väntan på sin bror, som till hennes stora sorg aldrig dök upp. Sjuttio år senare tar systerns barnbarn, filmskaparen Yael Reveuny, upp tråden om vad som hände. Det visar sig att brodern (hennes mormors bror) återvände till Tyskland och avsade sig sin historia och identitet och levde resten av sitt liv ett stilla liv ett stenkast från det område som han och hans familj suttit i koncentrationsläger. Reveuny letar upp hans barnbarn, som börjar intressera sig för sin morfars historia och reser till Israel. Detta samtidigt som Reveuny tröttnar på Israel och flyttar till Berlin, vilket blir en fin illustration över de fortlöpande kopplingarna mellan de två länderna.

Faktum är att det finns numera en ansenlig mängd israeler som lever och bor i Berlin, vissa räknar till ca 20-25 000 personer. De upplever staden som fri och “europeisk”, där de kan leva utan att behöva befatta sig med alla de jobbiga verkligheter som den israeliska vardagen erbjuder. För vissa är en del av attraktionen även kopplingen till en familjehistoria. Det har nu till och med öppnats ett israeliskt café och skivbolag, Café Gordon, i den berlinska stadsdelen Neukölln. Den som vill läsa mer om detta kan konsultera (den visserligen något daterade) Israelis in Berlin av Fania Oz-Salzberger.