Nya och gamla stumfilmer

Stumfilmen var en konstform mellan 1896 och 1929. Jag har bara doppat tårna i stumfilmshistorien, och sett de kanske 20-30 kändaste filmerna. För några år sedan kom ett gäng biofilmer som hyllade stumfilmsestetiken, bland annat the Artist (Michel Hazanavicius, 2011), Hugo (Martin Scorsese, 2011), japanska Sanguivorous (Naoki Yoshimoto, 2011) och spanska Blancanieves (Pablo Berger, 2012). Detta ledde några filmvetare att påstå att det är en våg av neo-stumfilm, med artikelsamlingen New Silent Cinema (AFI Film Readers, 2016). Den vågen tror jag man kan säga uteblev, men nyheten om boken fick mig att reflektera över stumfilmen som genre. Jag har alltid gillat stumfilmens estetik, och fascinerats över tidsresan det innebär att se en stumfilm. Det är en fascination jag uppenbarligen delar med ovanstående filmregissörer. Även andra regissörer har inkluderat hyllningar till stumfilmen i sina filmer, som i Jacques Tatis filmer eller Mel Brooks hyllningsfilm Silent Movie (1976). Den egensinniga kanadensiska filmskaparen Guy Maddin har ofta återkommit till stumfilmen i sina filmer, och har gjort flera regelrätta stumfilmer, bl.a. Archangelsk (1990) och kortfilmen The Heart of the World (2000). Vår nordiska filmgranne Aki Kaurismäki har också flirtat med stumfilmsestetik i sina filmer, tydligast i 1999 års Juha.

Men vem bryr sig? TV-personligheten Filip Hammar har gått ut officiellt och sagt “att titta på stumfilm är slöseri med tid“. Någon som dock inte håller med honom är Ada Fredelius, huvudredaktör på stumfilmsbloggen. De skrev nyligen om en visning av med live-orkester av Murnaus Metropolis på hornstullbiografen Bio Rio. Internationella stumfilmsentusiaster kan även besöka hemsidan Silent Era, eller forumen på Nitrate Ville.